Fotbollsföräldrar

Lördagsmorgnar har blivit fotbollsmorgnar!! Tvärtom vad man kan tro så har man tur om Max lag har match tidigt på lördagsmorgonen. Första match tid är kl 8 och sista är kl 10. Imorse åkte vi på 10-matchen. Kl 10 en solig dag i Jakarta är det 34 grader, och mitt på ett fotbollsfält så är den upplevda värmen troligtvis närmare 50 grader. Oavsett hur man nu väljer att mäta så är det närainpå outhärdligt varmt. Och det är naturligtvis skälet till varför man hellre går upp 7 en lördagsmorgon, helt enkelt för att hinna före värmen.
Väl på plats är det en riktigt trevlig tillställning. Månnga andra föräldrar från skolan på plats och via ett roterande schema är det alltid någon som har i uppdrag att ta med rikligt med kyld dryck och någon slags snack att förtära efter matchen. Idag var det vår tur så vi har inhandlat stor kylväska på hjul för uppdraget. Matchen pågår c.a en timme och det är imponerande att se hur barnen klarar av att springa på planen under så pass lång tid i värmen. Själva så svär vi tysta för oss själva att vi missat att ta med parasoll för att skydda oss mot solen idag igen. Max brukar säga efter en timmes fotbollsjagande att "varmt... naeej det tycker jag inte."... men det gällde inte idag, efter halva matchen föll han ihop och fick akut fyllas på med vätska och kakor. Sedan kvicknade han till igen.

 

Max spelar i "Brazil" inte Sverige som man kanske kan tro på bilden

Max har börjat med en massa sporter. I skolan finns något som kallas "after school activities". Där man från Kindergarten och uppåt (Jacob får mao vänta ett år innan han kan börja sporta) får välja sportaktiviteter efter skolan varje dag. Max har valt, taekwondo, fotboll, yoga, simning och tennis. Favoriten av sporterna är hittills tennis även om han gillar de andra sporterna också. Alla aktiviteter är på skolområdet så Max kommer hem med "late school bus" de här dagarna.

Både Max och Jacob verkar trivas bättre och bättre och kommer mer in i livet. Även om det klart är tufft med engelskan fortfarande. I torsdags fick vi ett sms av Jacobs lärare, där hon skrev "...Jacob had a great time in cooking class today. He made scrambled eggs with toast. He talked in English with his friends in class. He has such a beautiful voice!". Det värmde i hjärtat, han har äntligen börjat prata i skolan! (eller redan beroende på hur man ser det :).
I eftermiddag ska vi iväg på BBQ i vårt kvarter, inne på vårt compound bor vi i "K-block". Några grannar har anordnat en BBQ, BYO drink and meat... Av åtta hus i K-block så har alla 2-4 pojkar i Max och Jacobs ålder. Ska bli riktigt trevligt att lära känna!



Line up efter avslutat match



Jacob fick senare på sig kepsen så att inte värmen skulle knocka honom

Lite häng med polarna efter matchen



Självklart ska även Jacob som klarat värmen få lite tilltugg efter matchen

"Julafton" flyttas en dag framåt + äntligen KITAS

Det finns en del kulturella skillnader mellan Sverige och Indonesien. Igår kväll var vi ute och åt middag med våra amerikanska vänner på en Koreansk restaurang då vi diskuterade våra erfarenheter här i Indonesien och jag blev då introduderad till termerna, "high context vs. low context cultures". Där typexemplet för low context cultures är Skandinavien, Tyskland och USA, man är väldigt direkt i sin kommunikation och punktlighet är viktigt. I high context cultures är sociala relationer viktigare än att t ex att bli färdig eller dyka upp i tid, det viktiga är relationen. Exempel är Frankrike och de flesta asiatiska länder.
Idag skulle det varit muslimernas julafton "idul fitri", men igår beslutade regeringen, efter noga övervägande med astrologer och högt uppsatta imaner - att det skulle skjutas på en dag, till på onsdag. Tänk den grejen i Sverige - halv nio kvällen före julafton, beslutas att julafton blir den 25:e i stället!! "nej, det blir ingen tomte idag, han är försenad och kommer imorgon...månen stod inte helt rätt"

Vi har nu fått våra uppehållstillstånd/id-kort!! Den dagen har kommit som jag knappt trodde skulle dyka upp. Det har varit en massa turer fram och tillbaka och till slut, i fredags fick vi våra KITAS. Vi påbörjade processen tidigt i somras när bolaget blev registrerat. Alles in alles skulle det ta 3 veckor var det utlovat, vilket innebar att vi skulle kunna hämta ut våra pass med visum i Stockholm innan vi åkte. Med dessa i handen skulle vi plocka upp våra KITAS på "kantor immigrasi" i Jakarta. Självklart blev det förseningar med visumen, så dom hade vi inte när vi lämnade Sverige. Visumen blev klara två dagar efter vi anlände i Jakarta. Visum måste alltid hämtas ut på en Indonesisk ambassad - varför vi fick åka till Singapore för att hämta våra visa. Väl på Singapore flygplats möttes vi av vår agent som skulle hjälpa oss med visumen. Han bad om pass och telex visa-dokumenten som jag fått av vår agent i Jakarta. "telex-visa dokumenten.....ööööhh.. ja just det, de ligger på hotellrummet i Jakarta". "No cannot do, only if you have telex-visa document".
-Isabelle: "du får flyga tillbaka till Jakarta och hämta dokumenten"
Efter mycket om och men fick jag tag i hotellbutlern som efter 45 minuters sökande hittade våra telexvisa som han sedan mejlade till vår agent.. phew. Dagen i Singapore spenderade vi på Sentosa Beach medan vi väntar på våra visa. Agenten hanterar allt på ambassaden, vi behövde inte äns visa våra ansikten där, 1520 SGD kortar tiden från tre dagar till 8 timmar och innebär dessutom att du inte behöver sätta din fot på ambassaden!
En vecka senare är det dags för oss att fotografera oss och lämna fingeravtryck på "kantor immigrasi". Det kan ta mellan en halv till en timme. Vi anländer hela familjen straxt efter kl 10 och där väntar en ny "agent". Det är minst 38 grader varmt och knökfullt med människor... hur ska detta gå, våra barn har inte direkt bästa tålamodet (och inte vi heller ska kanske tilläggas). Efter över en och en halv timmes väntan skriker dom något i högtalarna och folk börjar lämna lokalen.. vad är det som händer? Jag frågar vår agent - "fredagsbön kl 12, de öppnar igen kl 13".
Vi sticker iväg och käkar lunch och kommer tillbaka kvart i ett...nu har dom börjar släppa in och ropa upp folk, men vi blir inte uppropade, de släpper in 10-12 sällskap i batchar. Jag flippar och ringer vår kontakt och frågar med lite för hög röst "vad är det som händer, varför blir vi inte insläppta?" ...tre minuter senare öppnas dörren igen och våra namn ropas upp, den här gången är det bara vi som släpps in, någon där inne verkar ha fått sig ett telefonsamtal... Fotografering och fingeravtrycken avklaras snabbt! Och nu, ytterliggare en vecka senare, sitter vi alltså här med KITAS och Isabelle kan äntligen skaffa ett riktigt telefonabonemang och därmed köpa en Iphone....men att skaffa telefonabomenang och köpa Iphone- det är en historia i sig...så någon iPhone har Isabelle inte än...

Vi börjar så smått komma in i livet här nere. I söndags var vi hemma hos några "ericsson-svenskar" och Max fick leka med en jämnårig svensk kille, jätteskönt för Max att få leka av sig med någon som fattar vad han säger. Det blev bad och en härlig salladslunch.
Imorgon, på julafton kan man säga, blir det tennis för min del... det var ett tag sedan som jag spelade i 34 graders värme!!

Thousand Islands

Igår tog vi en dagstur till Thousand Islands. Mer nomalt är nog att åka dit i två dagar, men våra nya vänner från första dagen i skolan hade hittat en endagstur och frågade om vi ville följa med. Och det ville vi förstås...som vanligt går det ju bra att spara alla måsten till senare och ha lite kul istället :).
Det var alltså uppstigning kl 05.15 (på en lördag) för att kunna åka en timme senare. Detta var även vad jag hade instruerat drivern dagen före. "Six o'clock in the morning" känns ju rätt basic men när han inte dykt upp kl 06.20 började vi bli oroliga (vi hade ju en båt att passa) så Fredrik ringde och kollade var han höll hus. "I'm at home" var svaret vi fick. Perfekt. Vi skulle precis panikringa efter taxi när Wanti sa att hon trodde att grann-maidens man kunde köra. Han kom springandes efter några minuter och körde oss till hamnen i norra Jakarta. I och med att man aldrig vet hur lång tid det tar att åka någonstans så hade vi "tagit i" och räknat med 1,5 tim, istället tog det knappt 40 min.
Båtresan ut började bra. Det var en relativt stor motorbåt med dubbla 175:or på och den blåste på i full fart. När vi väl kommit ut en bit på havet började det gunga rejält och just som Max började må illa började även motorerna strula. Mitt ute på öppen hav skulle en kille börja mecka lite...de stora dyningarna och bensinångorna hjälpte inte direkt till, och Max började kräkas. De flesta på båten såg rätt gröna ut i anskitet faktiskt (själv klarade jag mig bra så jag tagit en sjösjuketablett på morgonen). De fick i alla fall hyfsad ordning på motorerna så att vi kunde forstätta till ön. Det var en liten ö med en by och ett litet sköldpaddereservat som barnen fick titta på. Såklart var det inte lika fint som på hemsidan och men fick inte hålla sköldpaddorna som vi hade sagt till barnen...men alla var mest glada att vara på fast mark så det gick bra. Det visade sig även att den härliga paradisstranden (från hemsidan) inte var på den här ön utan man var tvungen att åka lite till båt! Det var bara att samla krafter och puttra över till grannön i en fiske båt. Väl famme fick vi en "egen" paradisstrand med absolut kristallklart vatten och vit sand :). Helt underbart!
Vi hade tagit med lite frukt och kex och så men ingen riktig matsäck eftersom det enligt hemsidan fanns restaurang på ön...men som ni säkert förstår så fanns det ju inte riktigt det (om man inte räknar ett skjul utan el och vatten som hade lite torkad fisk med flugor på förstås)... Som många av er vet är vår familj helt disfunktionell utan mat, så Fredrik och jag började oroa oss för hur hemresan skulle bli utan mat i magen. Vi vinkade in en fiskebåt en timme innan båten till stan skulle gå och hann hitta ett lite finare skjul med kokplatta och kylbox. Jag frågade om de kunde laga någon mat åt oss? De svarade att de inte hade så mycket eftersom det är Ramadan och då är det ju ändå ingen som äter på dagen...men tillslut lagades det nudlar med ägg och grönsaker. Kanske inte bästa stället att äta på verkar det som på Fredriks mage idag...
När vi skulle åka hem igen kom en större båt (med trippla 175:or) och hämtade oss + ett gäng dykare. Havet var om möjligt ännu värre, men det verkade inte föraren ta någon hänsyn till. Det måste ha gått i minst 50 knop rakt fram, genom och över vågor! Vi hade tagit plats i sittbrunnen (vekade som ett säkrare alternativ och någon skulle behöva kräkas eller så). Efter ett par minuter visade det sig att varje våg vi körde igenom flög in på oss som satt på "fel" sida. Lite kul i början, men inte så skoj i över en timme. Och inte så kul när Fredrik påminde oss om att när vi närmar oss stan så kommer det inte vara turkost vatten vi får över oss... Vi frös som hundar när vi kom i land (förmodligen första och enda gången vi kommer frysa utomhus i Jakarta). Vi åkte direkt hem till våra vänner för dusch, ombyte, mat och vin (lyxvara här nere!) :). Vid 21-tiden var vi alla helt slut. Jag och barnen somnade i taxin på vägen hem.
Vilken dag! Även om det kanske låter helt hemskt och galet så var det på det stora hela en toppendag med väldigt många skratt. Nästa gång åker vi till en annan ö med en annan båt, men de vita stränderna med det turkosa vattnet kommer vara desamma :)!

Kram,
Isabelle

Härlig söndag!

Idag har vi hängt hela dagen på American Club med den amerikansk/koreanska familjen vi träffade första dagen i skolan. Barnen badade i princip non-stop från kl 10 till 15...bara några korta mat och drickpauser. Det var rätt många killar i Max ålder som lekte i poolen. De var schyssta och försökte få med honom i deras monster-svärd lek (vi fick översätta lite ibland). Max börjar bli riktigt duktig på att simma och tränar nu även på att simma under vattnet. Hans självförtoende är som vanligt på topp. När jag sa att det kanske skulle vara kul att gå på simskola och lära sig crawla, så svarade han att det kunde han redan så det behövdes inte. Man vill ju inte trycka ner hans härliga säkerhet, men någon gräns måste det väl finnas?!

Vi vuxna hade också trevligt och träffade endel nya människor. Vi fick även prova American Club's egen Berry Ice Tea...grymt gott!

Nu har jag varit på Hero och handlat mat. Där fanns rätt mycket bra saker, men gott bröd är fortsatt det största problemet. Jag får nog börja baka snart om jag inte hittar något bättre. Jacob ska ha matsäck med sig till skolan och då är det inte lätt när det inte går att göra goda mackor. Hittade dansk skinka i alla fall och lite annat smått och gott. Vi får se hur det går. Kan hända att han är för nervös för att äta första dagen ändå (eller så är det bara jag ;)).

Igår kollade vi bilar på dagen och åt middag med Fredriks gamla klasskompis Yuichiro och fru på en fantastisk japansk restaurang. Yuichiro är japan och hans familj känner kocken sedan 25 år så vi fick så många sagolikt goda specials att jag kände mig som Svamp-Bob fyrkant på vägen hem. Det gäller verkligen att komma igång med träningen snart. Maten är så god och löjligt billig. Jag körde en stund på hotellets gym igår morse och det visade sig när jag skulle ur sängen imorse att jag nog inte hade stretchat och kanske inte tränat på ett tag heller...

Imorgon flyttar vi in i huset! Det ska bli sååå spännande :)! Hoppas även att våra nyinköpta sängar kommer så att vi inte måste börja med att köpa luftmadrasser eller ta in på hotell igen...

Nu måste jag sätta fart med packningen...den sista på mycket länge hoppas jag!

Kram,
Isabelle

Carrefour och Carrefour är inte samma sak...

Hemma igen efter ett par timmar på Carrefour (känner mig som pappa ;)). Jag hade nog haft lite höga förväntningar på Carrefour (efter att ha varit i de franska butikerna). Här var det lika stort men bra mycket sunkigare (alt lokalt anpassat, beroende på hur man vill se det)! Jag tror jag var den enda västerlänningen i hela butiken, så det är nog inte här de handlar. Man kunde liksom i Europa köpa det mesta men när jag kom till fling-sektionen var det mer begränsat, typ Cornflakes eller en liten ynklig muslipåse för 75 SEK att välja på. Jag lyckades i alla fall få ihop en massa porslin, glas, kastruller mm. Vid kassan visade det sig att det inte fanns någon EAN-kod på stekpannan och kassörskan sa "sorry mam can not buy". Jag insisterade på att jag ville köpa en stekpanna, vilket resulterade i att en butikskille fick lomma bort till stekpannesektionen för att hämta en med kod. När han väl kom tillbaka hade han med sig en hälften så stor och tyckte att den var identisk med den jag valt...ja, ja, jag tar den då...vi får väl steka i omgångar om alla ska äta samtidigt :). Jag skulle även köpa säng till maiden men hittade bara en stor dubbelsäng. När jag frågade på fjorton olika sätt om de hade en singelsäng så fick jag bara till svar att det var en singelsäng vi tittade på. Så var det med det! Slutsats: jag måste lära mig Indonesiska snarast om jag inte ska bli galen ;)!
Imorgon bär det av till ett nytt varuhus för att hitta bestick. Det hade man kanske kunnat passa på att köpa på Carrefour kanske ni tänker, men nej, där sålde de bara gafflar och skedar eftersom man inte använder knivar här...

Så, nu har jag klagat klart!

I övrigt är allt bara bra! Skolan verkar verkligen fantastisk och jag tror att killarna kommer trivas mycket bra. Det verkar dessutom finnas hur många projekt som helst att engagera sig i om jag skulle få svårt att fylla tiden. Alla lärare och volontär-föräldrar i skolan är väldigt hjälpsamma, öppna och trevliga.

När vi idag anmälde Max och Jacob till skolbussen visade det sig att det går två stora bussar från vårt compound (vilket innebär att det är väldigt många JIS-barn som bor där)! Det känns helt rätt att vi valde ett compound till slut.

Snart är det dags att knyta sig. Vi är inte riktigt vana vid att skolan börjar kl 07.30 på morgonen...

Kram,
Isabelle

Visum och första skoldagen

Visumprocessen är ett kapitel i sig, vid tillfälle får vi återkomma till det. Men det går i alla fall framåt och vi ska få våra uppehållstillstånd samt arbetstillstånd under nästa vecka om allt går som det ska.

Max hade sin första skoldag idag och Jacob fick träffa sin lärare för första gången. Max var på lysande humör imorse när vi skulle iväg. Bilen som skulle hämta oss var dock 50 minuter sen, men det var relativt köfritt till skolan, så en kvart senare var vi i god tid till skolan. Max skoldag gick kanon, han är alldelels coollugn och är riktigt nöjd och glad. Trots att han inte förstår ett ord av vad någon säger, utom "hungry". "läraren pratar med mig på engelska, fast jag inte förstår  -  men jag gör som dom andra gör". Efter dagens slut sa läraren att Max var väldigt fokuserad på sina uppgifter, och försökte lösa sina uppgifter även om han inte förstod vad jag sa. "And he ate so much food, I couldn't believe it". När vi frågade Max om maten sa han att den var kanongod, dock så hade han bara tagit två portioner för han visste inte om det var ok att ta fler...;-)

Jacob fick träffa sin lärare för första gången, det gick också bra. Kändes som läraren var lite nervös över att Jacob inte kunde ett ord engelska, men när hon såg honom leka väl med en av assistenterna så blev hon lugn. I Jacobs klass är dom 12 elever, varav 4 killar. Det är en huvudlärare och 1,5 lärarassistenter. Jacob börjar skolan först på måndag. Känns dock som att det kommer gå bra. Jacob verkar inte heller direkt oroad över skolstart... verkar mest vara mamma och pappa som oroar sig :-)

Processen att hämta/lämna är noga planerad. Det finns totalt tre entréer till skolan, beroende på vilken färg man har på sin sticker får man endast åka in via "sin entré". Nedan ser ni en av tre gater (det är tre slussar vid varje entré), som måste paseras innan man kommer in på skolan. Det går nog knappt att forcera med pansarvagn, säkerheten är hög i Jakarta generellt och i skolan specifikt. Säkerhetsarrangemang är väldigt närvarande efter "Bali Bombings".

Skolan är ju stor, vid hämtning, är det säkerligen ett hundratal bilar som hämtar bara vid denna entré. Eftersom alla slutar samtidigt blir det en oerhörd mängd bilar. Har försökt fånga det på bild, men det var mycket mer "kaotiskt" i verkligheten. Nedan ser vi endast 10 av c.a 200 bilar som står i kö. Man sitter och väntar på att sitt bilnummer ska ropas ut i högtalare... absurt, tog nästan 20-30 minuter innan vår bil var där. Nya bilar kommer konstant och det är ett herrans rop i högtalarna. Kommer att bli skolbuss för barnen framöver... de har prioritet över vanliga bilar,...

I väntan på vårt flyttlass är Isabelle på Carrefour och handlar kökssaker, så att vi har något att äta och laga mat med nästa vecka. Då vi lämnar hotellet vi är på nu och flyttar in i vårt hus. Då börjar även vår house-keeper, Wanti. Kommer bli en intressant upplevelse att ha en heltidsmaid...

På fredag skall jag på middag på ambassaden - ett bra tillfälle att knyta kontakter och få träffa delar av svensk-communitien här nere, på menyn står ärtsoppa! Isabelle är bjuden hon också, men eftersom vi inte har någon som kan passa barnen än får hon stå över denna gång. 

Första veckan

Vi landade på Soekarno-Hatta international airport i tisdags klockan 15.30. Efter 2 långa timmar var vi ute ur flygplatsen, under alla mina tidigare resor har det tagit mindre än 30 minuter. Flygbolaget hade missat att ta med "landing cards", när vi väl fyllt i våra så hade passkön fyllts på med passagerare från två jumbo. Barnen och vi var otåliga på att få se vår nya hemstad.Väl ute ur flygplatsen möttes vi av vår driver som skulle köra oss till lägenhetshotellet. Bilresan in till hotellet gick bra. Jag tänkte tillbaka till när jag gjorde samma resa för ganska exakt 25 år sedan. Det är ett minne som fastnar. "det är här jag ska bo, spännande". Nu, 25 år senare, sitter jag här med mina barn. Jacob frågar konstant "bor vi i Jakarta nu?" och Max ropade ut "titta en palm till" i princip hela resan in till stan. Väl på hotellet fick vi i oss lite dumplings, trötta från resan somnade vi snabbt. Första personen vaknar 00.30, sedan en till och hux flux är hela familjen vaken och superhungriga. I brist på mat så kryper vi upp i sängen, kollar på tv och äter bilar kvar från flygresan. Jag och Jacob somnar först, kl 4, Isabelle vid 5 och Max inte alls.

Klockan 14 på onsdagen skulle vi då till slut få se och välja väggfärger i huset vi skall bo i 2 år. Vi hade bara sett bilder på det tidigare... huset var dock över förväntan. Tomten var något större än minimalt, vi får plats med både två solstolar och ett matbord. Det känns riktigt bra. Barnen verkar nöjda.

"Jakarta Macet" betyder "Stau" vilket är ett välanvänt ord här i stan. Trafiken är ökänd och är det givna samtalsämnet, ungefär som vi i Sverige pratar om väder. Här pratar man om trafiken. Jag fick min beskärda del när jag skulle åka till vår advokat/revisionsbyrå för att reda ut lite visumtrassel. Från American club till Marccus partners, 11 km, enligt google maps skall det ta 16 min, verklig tid 3 h 5 min. Inte varje dag man är 2 h sen till ett möte där ingen är direkt förvånad.

På fredagen var det dags för "assessment" i skolan. Max och Jacob skall testas för att kunna bli godkända till skolan. Inget får gå fel. Testet var satt till kl 9, vi beställde frukost till 7.30 och taxi till 8.20. Jag förklarar hur viktigt det är att både frukost och taxi är i tid, dom förstår. För er som inte vet är hela vår familj en "blodsocker-familj", dvs får vi inte mat inom rätt tid så blir vi väldigt sura.
7.40 kommer frukost nummer 1, 7.50 kommer taxi och frukost nummer 2, efter diverse påtryckningar kommer de sista frukostona, 8.00 resp 8.10. Mätta och belåtna går vi ner till taxin 8.20 . Då har han precis åkt därifrån!! Jag som lyckats hålla lugnet hela morgonen känner att jag är på väg att "flippa", "sorry sir, he had to...." men då ser jag taxin, han är bara runt hörnet. Vi hoppar in i taxin och hamnar i skolan 20 minuter före utsatt tid.
Assessment är över på 20 minuter och båda barnen är accepterade i skolan - skönt!! en milstolpe avklarad.
I skolan träffar vi ett amerikansk par som precis flyttat hit. Dom har barn som är lika gamla som våra. Isabelle ska på sin första "lyxhustru vinlunch" hem till dom nästa vecka. Verkligen enkelt att träffa nya vänner här!

Första veckan avklarad, det känns riktigt bra. Nu är det dags för lite bad i poolen och sedan spana in bil och handla mat. Imorgon bär det väg till Singapore - visumtrassel.